!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Historia

Brf Vinodlaren
Brf Vinodlaren består av 144 lägenheter, källarvåning med parkeringsgarage och 6 st lokaler i bottenvåningen. Kvarteret var det fjärde som byggs i det nya bostadsområdet vid Liljeholmskajen. Under en byggtid på 10-15 år kommer det tidigare industriområdet att omvandlas till en ny stadsdel. I den nya stadsdelen kommer ca 2500 nya bostäder att byggas med tillhörande service. Kvarteret var inflyttningsklart i etapper med början juni 2006.

1668 uppfördes den första flottbron mellan Södermalm och Liljeholmen som en del av en ny landsväg söderut från Stockholm som skulle ersätta den medeltida Göta landsväg som gått över Skanstull. Bron gick ungefär där Liljeholms-badet idag ligger rakt över vattnet till Liljeholmen.

Liljeholmens värdshus
Längs landsvägarna låg många krogar och alldeles söder om bron uppfördes Liljeholmens värdshus omkring 1670 i karolinsk stil. Det blev snart ett välrenommerat ställe och besöktes av såväl Bellman som "Årstafrun" som firade bröllop där 1775. Värdshuset fanns kvar till 1910 då det revs för en ny järnvägsstation men än idag kan man skymta resterna av den praktfulla allé som en gång ledde upp mot huset.

Stora Katrineberg
Liljeholmen var ursprungligen namnet på ett torp under Årsta gård och var länge en idyll med sommargäster från stan med gården, Stora Katrineberg som centrum. Den har anor från tidigt 1700-tal då den avsöndrades från Hägersten gård under namnet Lustigkulla ängar. 1798 uppfördes den anläggning som kallats "en av stockholmstraktens märkligaste nyklassicistiska byggnader"; numera helt innesluten av industri- och kontorsbyggnader. Ursprungligen omfattade Katrineberg bostadshus med flyglar, stall, ladugård, hönshus, drivhus, en stor trädgård och engelsk park i tidens stil.

Senare användes området bl.a. som trädskola och porterbryggeri innan efterfrågan på industrimark så småningom gjorde att tomten styckades och såldes ut till olika verksamheter, bl.a. till AB Gustaf Ericssons Automobilfabrik som startats av sonen till LM Ericsson 1906. Den gick i konkurs året efter och bara några få färdiga exemplar av bilmodellerna "Ormen Långe" och "Gurik" finns idag kvar. Idag används gården som konferensanläggning och har återknutit till det ursprungliga namnet: "Lustigkulla konferenscenter"

Järnvägen
När järnvägen 1860 kom till Stockholm genom att första etappen av västra stambanan (Stockholms södra - Södertälje) öppnades blev Liljeholmen en viktig station. I flera år hade det arbetats med sprängning genom Nybodaberget (276 m tunnel) och med en järnvägsbank över Liljeholmsviken (270 m). Rester av fundamenten kan ännu beskådas. Stationerna låg tätt; mellan Liljeholmen och Centralstationen som öppnade 1871 kunde man stiga av vid: Jacobsberg (ung Hornsplan), Tantolunden, Södra Station, Södra tunnelmynningen, Slussen och Riddarholmen. Här förlades SJ:s lokstallar och reparations verkstäder. Dessa måste flera gånger utvidgas och det gjordes på utfylld sjömark i Årstaviken. Bara några år efter att järnvägen elektrifierats 1926 ändrades sträckningen av västra stambanan och tågen kom i stället att gå över Arstabron som byggdes 1929. Flera industrispår - bl.a. till industriområdena i Årstadal,Västberga och till slakthuset i Enskede hölls länge i gång, men bara till Cementas anläggning vid Liljeholmskajen förekommer ännu viss tågtrafik.

Liljeholmsbron
1915 kom den första fasta bron som även kunde bära spårvagnar och 1928, i samband med Hammarbyledens genomförande, byggdes den västra av de två nu sammanfogade öppningsbara broarna. Den östra tillkom 1954 när Södertäljevägen (gamla "Riks-ettan") breddades. T-banan kom till Liljeholmen 1964.

Årsta Holmar
dvs. Ahlholmen, Bergholmen och Lillholmen avsöndrades från Årsta gård 1735. Det berättas att den siste fast boende på holmarna, en trädgårdsmästare, fick nådigt tillstånd att låta hustru och barn gå ut på Årstabron för att kasta ned mat och andra förnödenheter när isen varken bar eller brast. Årstabron, ritad av Cyrillus Johansson, byggdes åren 1924-29 som en följd av Hammarbyledens tillkomst. Det var på sin
tid landets största brobygge med en brolängd på 753 m och 32 m seglationshöjd. Bron planerades ursprungligen för att kunna kompletteras med en vägbro i ett övre plan.

Nybodaberget
Gården Nyboda låg vid Nyboda backe, dvs. långt upp på Södertäljevägen, vid platsen för SL:s nuvarande spårområde vid Nyboda hallen. Till gården hörde krogen Nybodahov fram till 1849. Själva Nybodaberget var länge sparsamt bebyggt. I Årstafruns dagbok för den 18 juni 1804 berättas hur skräddare Erikssons 24-åriga hustru dog av ett blixtnedslag i torpet Gibraltar på höjden. I en skildring från c:a 1910 beskrivs platsen med att där fanns bara "obetydlig bebyggelse med små stugor, vilka var eftersökta av stockholmarna som sommarparadis".
Nybodahemmet anlades 1938 som barnhem med 245 barn "till ändamål förutom att härbärgera barn, som av olika anledningar, t ex kostnadslöshet eller modems sjukdom, behöva tillfälligt omhändertagas, att beredde vård åt barn, som behöva observeras i fysiskt och psykiskt avseende, innan åtgärder kunna vidtagas för deras stadigvarande placering". 1960 övergick verksamheten till "hem för psykiskt efterblivna" och 1967 byggdes en skola med ett 30-tal platser för ett särskoleinternat.

Sjövik
vid Årstavikens strand nära nuvarande Årsta brons södra fäste, betraktades som Brännkyrkas allra värsta slumområde. Trångboddheten och misären var otrolig. 1899 utdömdes t ex fastigheten Sjövik nr 5 av myndigheterna. Den bestod av ett enda rum 2,8 x 2,8 m och beboddes av en familj med 4 minderåriga barn. Från tiden före traktens förslumning berättas det om sockerbagaren Socker-Pelle i Sjövik och som hade en så vacker dotter att många unga män rodde över från Söder bara för att få titta på henne. Trakten tycks ha dragit till sig många författare; bl.a. bodde här arbetarförfattaren Rudolf Värnlund en period. I boken "KråksIotteY' från 1926 av Ragnar Holmström, beskrivs utsikten så här:

"Varje molnfri morgon solen steg upp i öster bakom vattencisternernas grå granit kuber på Årstabergen lyste trädkronorna på Årsta holmar som väldiga gröna buketter i ljuset och pilarna på söderstranden speglade sig i vattnet."

De grå granitkubema på Årstabergen var de vattenreservoarer som stod där Södersjukhuset nu ligger. Inte heller av Sjövik finns någonting kvar. Det sista revs på 1950-talet när Vin & Sprits anläggning byggdes. Insprängt i berget finns 5 bergrum, 150 m långa och upp till 20 m höga med cisterner för förvaring av vin och sprit. Fram till 1991 användes kajen (Årstadalshamnen) för vintransporter med de legendariska vintankfartygen M/S Vinia, M/S Vinlandia och M/S Vindemia. Den fina promenadvägen längs Arstaviken bort mot Skanstull är ett resultat av beredskapsarbeten för arbetslösa på 1930-talet, s.k. AK jobb.

Industrierna
Redan före järnvägens ankomst fanns det industrier i Liljeholmen; mest känd är väl Liljeholmens stearinfabrik, grundad av Lars Johan Hiertha 1839. Fabriken låg alldeles vid den dåvarande bron, men flyttade efter några år till Danvikstull på Södermalm. Efter järnvägens etablering växte Liljeholmen snabbt och massor av industrier anlades eller flyttade till trakten. Mellan 1850 och 1890 ökade antalet invånare i Liljeholmen från c:a 100 personer till 1400 och vid Liljeholmens inkorporering i Stockholm 1913 bodde här mer än 9000 människor. Många i dag helt bortglömda företag med fantasieggande namn har funnits i trakten, t.ex RP Cleves spegelfabrik, Degens Skönfärgeri och PO Thydéns Bresiljefabrik. Några är ännu kvar längs kajen mittemot Reimersholme - Beckers och Cementa. Som mest fanns i Liljeholmen ett 50-tal industrier.

Årstadal
SJ hade bara ordnat bostäder åt sin trafikpersonal så för verkstadsarbetarna rådde det stor bostadsbrist. I slutet av 1870-talet, på det gamla torpet Blekets mark, mellan Liljeholmsberget och Nybohovs berget, uppfördes därför ett antal bostäder som bildade samhället Arstadal. Området har med fog kallats "en spekulation i bostads nöd". Den ökände markspekulanten och ägaren till Västberga gård greve Erik Sparre arrenderade ut tomter på 50 år som sedan skulle återlämnas till honom med hus! Eftersom området inte omfattades av några stadsplaner anlades inga avlopp så, gatorna blev till träsk, Ett öppet dike mynnade ut i Arstaviken, varifrån stockholmarna sedan 1861 tog sitt dricksvatten (av folkhumorn kallat Arstapilsner). Som en följd av detta härjade tyfusepidemier och många insjuknade och dog. Årstadal kom att betraktas som ett "pesthål". Först när Liljeholmen inkorporerats med Stockholm 1913 blev förhållandena bättre med vattenpumpar och ordentliga avlopp.
I mitten av 1880-talet omfattade samhället c:a 50 större bostadshus (flera familjer delade på husen) med uthus, bodar och avträden. Där fanns ett par handelsbodar, missionshus, två krogar och en arrestlokal och där bodde det uppemot 1000 personer. De sista resterna av Årstadal revs på 1960-talet och idag känner de flesta stockholmarna inte alls till "Stockholms första förstad söderut". Den första norr om stan var Sundbyberg från samma tid.

Årstaäng
var platsen för den årliga slåtterfesten på Årstafruns tid. Årsta äng låg i nuvarande Årstadals industriområde bredvid Karta och Oaxens kalkbruk som spred ett irriterande kalkdamm över hela trakten. Trots kalken låg där en handelsträdgård vid sekelskiftet. Allt revs för industritomter som anlades på 50-talet.

Årstaskog
Låg norr om Nybodaberget, öster om järnvägstunneln ner mot gamla Sjöängen och bort mot Sjövik. Vägarna här var länge namnlösa men kåkarna hade oftast egna namn som Konstantia, Vega och Stora Annefird. Speciellt intressant är Linnea (1886) som låg där GB-glass hade sina lokaler. Där bildades nämligen på Linneadagen 1909 IF Linnea - en idrottsförening som framför allt inom friidrotten haft stora framgångar genom åren. Detta är den enda kåk i hela trakten som ,delvis, finns kvar. Vid rivningen 1961 togs virket tillvara och återanvändes i en sommarstuga på Svartsjölandet.

Årstaberg
hette framtill 1930-talet "området söder om Nybodaberget" längs nuvarande Årstaängsvägen. Söder om vägen låg fram till Essingeledens tillkomst vid mitten av 60-talet ett stort koloniträdgårdsområde. 1903 uppfördes det som nu kallas "Årsta gamla skola" skildrad av grafikern Björn Jonsson i hans bok "Landet bortom flottbron". På 1930-talet användes skolan som hem för astmasjuka barn och på 1970-talet som zigenarskola. Idag används lokalerna som konstnärsateljéer - bl.a. av målaren, formgivaren, filmaren m.m Carl Johan de Geer.

Coovriaht -© Kent Smith - Rydén & Smith Stadsvandrinqar HB 2002

Information på denna sida är hämtad ur din bopärm.

Utskriftvänlig version
http://